Lilla Emma

Idag kom det över mig.. igen..
Nu var det längesen men idag var det hög tid att bli påmind om lilla Emma. Något säger mig att hon gör detta mot mig för att påminna mig om vad jag faktiskt har.. Jag tycker om när Emma poppar upp i mitt huvud, men det är ändå med sorg i hjärtat då jag känner med hennes nära och kära.. saknad för dom, men hon är MIN tro på livet. Varje gång jag tänker på lilla Emma så känner jag att livet suger tag i mig, jag tror att Emma gav det sista hon hade till Alex. Jag VET att det är så.

För cirka 6 år sen checkade vi in på barnavintensiven på Lunds Universitetssjukhus. Vi visste inget annat än att det handlade om att överleva.. klara av en STOR operation på ett litet, litet hjärta. En operation som skulle gjorts 19 månader tidigare egentligen, men miss gjorde så att det nästan krävde Alex liv innan det upptäcktes. Det handlade helt enkelt om livet ELLER döden.. inget kanske, utan antingen eller..

Vi fick en kontaktfamilj på avdelningen, en familj som legat inne i mer än ett halvår. En tjej och en kille som var i 20 års åldern som visade oss runt och visade upp sin lilla solstråle Emma. Dom berättade deras upplevelse om hur det var att ligga inne länge, om hoppet att få komma hem, om vanan att vara hemifrån, om hu rutinen ser ut en dag i Emmas och deras liv. Vi fick se alla maskiner som Emma behövde för att överleva, och det så otäckt ut men dom sa att vi skulle vänja oss vid det vi med. Man kommer in i det, vi lovar... Det känndes tryggt att ha någon.. någon att fråga, någon att krama och någon som vet hur det är att prata med. Jag kommer inte ens ihåg vad dom heter!!! Jag har glömt det faktiskt, det var lite mycket då helt enkelt.. Men jag kommer ihåg dom och jag kommer ihåg Emma, det är det viktigaste tycker jag.

Emma hade opererats lååångt tidigare men det hade upptått komplikationer kring hennes operation som gjorde att det drog ut på tiden för henne att hämta sig, men det gick framåt.. långsamma framsteg som gav hopp.

När Alex operation var över och allt hade gått bra så pratade jag mycket med Emmas mamma och det var så skönt, för hon hade gått igenom detta med. Vi pratade mycket om att åka hem och att Emma hade blivit mycket piggare på bara ett par dagar, så längtan hem för deras del var enorm.
Näst sista gången jag pratade med henne så hade dom kopplat bort några maskiner från Emma som hon klarade sig utan och lyckan var total. Vid det tillfället så blev Alex sämre och hade fått lite klena lungor och en otäck hosta.. ingen fara alls men det var ändå jobbigt.

En kväll så var jag nere i tvättstugan, den ligger i källaren på sjukhuset. Vanligtvis så åker man bara ner dit för att tvätta, men det ligger även en utgång där som man använder för att tjyvröka eller bara få gå ut och vara för sig själv en stund. När jag ska gå åka upp så öppnas hissdörrarna och Emmas föräldrar kliver ut, jag blir glad och hälsar och båda kastar sig i min famn och gråter... Emma är borta.. hon är DÖD!!! Vi stod och kramades i en evighet och sa ingenting... sen går pappan och mamman följer efter..
Jag träffar mamman dagen efter när jag ska äta frukost. Jag gick fram och gav henne en kram och hon berättade att dom skulle ta med sig Emma hem till Halmstad samma dag..

Det sista hon sa var: Nyss planerade vi att åka hem och nu planerar vi en begravning..

Jag är så glad över att Emma finns i mitt liv och gör mig påmind om LIVET, men jag önskar att jag kunde krama hennes föräldrar en gång till och tacka dom för styrkan dom gav oss...